måndag 20 november 2017

Fjärilspojken

Har läst Fjärilspojken av Peter Stjernström, en bok som beskrevs som "en svindlande spänningsroman". NJA, säger väl jag om det. Berättelsen hamdlar om Jonas, som lämnades i skogen som spädbarn, blev hittad och adopterad. Som vuxen har han en märklig intuition som han inte vet om han ska dölja eller följa. Med hjälp av denna intuition kommer han i kontakt med Nelly, som lite är av samma skrot och korn och som OCKSÅ blev lämnad i skogen som spädbarn, dessutom visar det sig att båda har ett märke format som en fjäril på ryggen. Jaha, då ska de förstås börja nysta i sitt förflutna som inkluderar en sekt och diverse experiment för tjugosju-ish år sen, som man får följa växelvis med Jonas och Nelly i modern tid.

Stör mig på rätt mycket i den här berättelsen, till exempel ett rätt halvdant språk. "De kunde prata i timmar om allt från himmel och jord" heter det väl till exempel inte. Eller "marken var täckt med blåbärsris och en och annan lingonbuske" (det heter väl ändå lingonris?). Retar mig också på folk som blandar allmängiltiga grejer med "du", till exempel "För att få en fjäril att överleva måste den ha tillgång till rätt värdväxt och det var ganska osannolikt att den skulle hitta till den om du bara släppte ut den hur som helst". AAAARGH. Vill typ klösa sönder mina hornhinnor när jag ser sånt i skriven text (och när folk säger det blir jag extremt djävla provocerad och har lust att svara något i stil med "vad fan vet du om det?").
Utöver det förekom rena felaktigheter, som att en person i berättelsens dåtid, där till exempel Gula Tidningen används som en form av tidsmarkör, "använder det alldeles nya ordet snippa som han läst i en språkvårdsspalt". Alltså, lika lite som gengasaggregat förekom samtidigt som tv-sända julottor i Karl-Bertil Jonssons julafton (förlåt, Tage), lika lite var det någon som pratade om snippor på 80-talet. Ger mig aldrig NÅGONSIN på den punkten.

I alla fall. Själva grundstoryn kändes lite halvseg, men hade väl kunnat vara någorlunda okej om det inte var för att karaktärerna kändes så irriterande konstlade och vissa miljöbeskrivningar var så ofattbart omständliga och detaljerade. Och slutet kändes mest forcerat, som att fantasin inte räckte hela vägen. GÄSP på den, säger jag. Den här boken får två larvstadier av fem möjliga. 

Wiener-Dog

Vi såg filmen Wiener-Dog i helgen som gick. Kan ju säga som så, att vi blev inte imponerade. Inte för att jag/vi trodde att det skulle vara någon gullig taxversion av Lassie, men den här var så djävla pretto OCH tråkig att man fick lust att klippa till någon ansvarig. Det kändes som att den var skriven av människor som hellre skulle skära upp pulsådrorna med ett dvd-fodral än att ta med sig popcorn in i biosalongen och riktade sig gissningsvis till en liten grupp svåra filmkritiker som såg det här som något storartat. MEN DET VAR BARA TRÅKIGT. Obefintlig handling, trälig dialog, ointressanta karaktärer. Den här filmen får en överkorsad bajspåse av fem möjliga.



Missa gärna den här filmen. Den var inte bra.

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES II

Jahapp, där försvann helgen i ett stort nafs precis som vanligt. Har ägnat mig åt att hugga och stapla ved (lördag, hällregn) samt skriva protokoll på en brukstävling (söndag, fyra timmar utomhus i snålblåst och regn...mmm. INTE).
 
Ägnade mig också en del åt att köpa ägg. Det gick inte alls bra. Har ju två hobbyhönsflockar i periferin av min bekantskapskrets. Men min ena leverantör berättade helt oväntat att hon skulle flytta så hon har sålt alla sina höns. Och den andra hönsflocken som brukar förse mig med ägg var i vintervila. Såklart är det bra att hönsen får leva naturligt och inte tvingas producera ägg när naturen själv har lagt in en liten vilopaus (det kan man annars manipulera med extra ljus, vilket man gör i kommersiella produktioner), MEN JAG DÅ? Fick åka till Ica och köpa ett tolvpack som ett annat as. Det kändes ju inget vidare även om de var ekologiska. Var inte det om något en signal till oss att lägga i en högre växel på vårt hönshusbygge? Dock: november är ingen kul månad att bygga något i överhuvudtaget. Det blir ju för fan mörkt innan man ens hunnit blinka. Och så är det kallt. Och så regnar det JÄMT. Mörv är ordet som beskriver det här.
 
Min man har i alla fall byggt en dörr! Det har han hållit på med i vad som känns som en evighet, men nu är den i alla fall i det närmaste klar. Han har även byggt en karm som ska passa till dörren, vilket gissningsvis var marigare än själva dörren åtminstone om man ska tolka den kartong med tusen små utsågade träbitar som han bar upp och ställde vid kaminen. Fråga mig inte hur något av detta har gått till, för det har jag ingen djävla aning om. Min insats i det här skedet har varit att köpa gångjärn och en hasp. Ska dock ta över stafettpinnen och måla dörren i veckan som kommer, så någon nytta kommer jag väl ändå att göra. Ska även måla gångjärnen i hammarlack eftersom jag inte står ut med att det står BILTEMA präglat på dom.
 
 
 
Hak-gångjärn. Oväntat snygg modell från Biltema, men som sagt...
de behöver ju inte SKRIKA ut att de kommer från Biltema. Det syns
inte på den här bilden (som är snodd från Biltema), men verkligheten
är en helt annan och ska hammarlackas bort.
 
 
 
 
En hönshusdörr! Ni undrar kanske varför det sticker ut en massa
spikar? Det finns en mycket bra förklaring till det som jag har
glömt, så ni får liksom jag sväva i ovisshet kring det. De ska hur som
helst tas bort sen, så det är väl inget att haka upp sig på tänker jag.
I alla fall: En dörr. Ej med på bild: En dörrkarm. En av alla miljoner
saker man bara tar för givet att de ska finnas. Det gör de inte om man
inte bygger dom. Dock behöver man inte, som min man, göra det
med två tomma händer som utgångspunkt, om man vill att det ska
gå undan. Ändå sjukt bra byggt såklart.

söndag 19 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 2

Missade ju min vanliga ridning i torsdags p g a att jag har varit i Danmark på jobbresa. Har hängt med danskar och norrmän så att språkcentrum i min hjärna har blivit helt uppfuckat. Och så missade jag ridningen! Surt sa räven om rönnbären. Sån himla tur att det är drop in även på fredagar i stallet, så dit svepte jag och tog en dust med Bulldozern. Det började bra, men i galoppen blev hon stark och det kändes som att hon mest ville springa ikapp de andra. Sen red vi på en volt och skulle göra skänkelvikning på öppna delen. Och, nu kommer det pinsamma, då hade jag henne felställd OCH TRODDE JAG GJORDE RÄTT. Har tydligen fått för mig att hästen ska vara ställd i rörelseriktningen och inte från. Inte så konstigt att mina skänkelvikningar i modern tid mest har liknat apbajs? Herregud vilken skam. Aja, från och med nu kan det väl bara bli bättre tänker jag.



lördag 18 november 2017

The Voices

Vi såg filmen The Voices igår. Den beskrevs som "a black comedy horror film" på Wikipedia. Den skulle handla om fabriksarbetaren Jerry som har en extremt positiv inställning till livet, men som samtidigt är svårt psykiskt sjuk och inbillar sig att hans hund och katt pratar med honom. Han råkar av misstag mörda en kollega och då övertalar katten honom att bli seriemördare.

(((((((!!!!!! SPOILER ALERT !!!!!)))))))))))

Jag tyckte först filmen var lite löjligt amerikansk, främst för att alla på fabriken var klädda i rosa och att allting var kliniskt rent. Sen fattade jag att det också var en del av Jerrys hallucinationer och då kom saken i ett helt annat läge. Tycker filmen var både obehaglig och ganska sorglig. Katten och hunden, som väl skulle symbolisera Jerrys mörka respektive ljusa sida, var väl lite roliga ibland, men jag skulle inte vilja kalla det här för en komedi. Absolut sevärd, dock, även om den lämnade en liten sorgsen ångestklump i magen. Den här filmen får fyra hobbypsykologer av fem möjliga.

tisdag 14 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 1

Var på drop in igår, hade Bulldozern. "FRIVILLIGT?" var det en som sa med skeptisk blick när jag sa att jag brukade vilja rida henne. Det är kul det där med att alla gillar olika. Tycker att förr var det mer att det fanns ett par tre hästar som ALLA vill ha och sen fick resten hålla tillgodo med det som blev över. Känns som att det är lite mer spridning nu? Eller så är det bara som jag inbillar mig. För ett tag sen var det ju ett HIMLA liv i min grupp för att några skulle byta häst, men det skyller jag på att många i den gruppen är så himla omogna. Nu menar jag inte att det är något fel i att folk är på olika nivåer. Men det här att man själv kanske mer är ute efter att förbättra sin ridning och förfina samspelet mellan häst och ryttare, medan andra bara är intresserade av att flänga omkring för skojs skull, den biten börjar bli lite väl jobbig att tugga i sig ibland. Aja. Nu är det tydligen rätt många i gruppen som ska sluta efter den här terminen, och då kanske det löser sig av sig själv.

Men igår alltså. Bulldozern var Som. En. Dröm. Gick i jättefin form från första början, och jag kunde riktigt känna hur hon vilade i steget i traven istället för att pinna iväg i racerfart. Fick den där nu-djävlar-ringer-snart-Jan-Brink-och-vill-ha-hjälp-känslan (väldigt oklart varför Jan Brink, om han nu mot förmodan skulle behöva hjälp med någonting, skulle ringa en för honom vilt främmande och extremt överårig ponnyryttare, men det hör inte hit) som är så göttig. Minns knappt vad vi gjorde för övningar, men det ingick skänkelvikningar (som förvisso inte gick jättebra, men det är ju inte direkt bara Bulldozerns fel) och sen var det en som inte fick sin häst i galopp så vi andra fick galoppera på volten i vad som kändes som TIMMAR. Det var inte så dumt, för eftersom vi normalt jobbar mycket med fattningar och avsaktningar blir det inte så mycket tid till att själva galopparbetet. Fattningarna var väl...okej. Inte super, men godkända.

Ska åka till Däääänmäääärk på tjänsteresa idag, vilket gör att jag missar torsdagens ridning. Ska försöka hinna med drop in på fredag istället. Har även blivit tillfrågad om jag inte är intresserad av att vara medryttare på Bulldozern en eller två dagar i veckan. Är "lite sugen" faktiskt, men det ska ju finnas tid också. Men kommer tid kommer råd, heter det inte så?

Hemmet

Har, som kanske den sista människan i Sverige, läst Hemmet av Mats Strandberg. Fick köa för den på bibblan i ungefär åttahundra år. Det var ändå 14-dagarslån på den, men folk läser uppenbarligen långsamt. Eller så var det jättemånga i kö, men jag väljer såklart att fördöma de som inte läser lika snabbt som jag. Det här kommer jag väl antagligen att brinna i helvetet för, men jag har jättesvårt för folk som läser långsamt. Skyller det på det hat som byggdes upp när man skulle ha "tyst läsning" i skolan och var tvungen att dela bok med någon som knappt kunde alfabetet. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och hade läst jättemånga böcker innan jag ens började ettan, vilket gjorde att det kändes rätt så värdelöst att sitta och jolma med F-A-R  Ä-R  R-A-R genom halva lågstadiet.

Aja, nog om det. Den som väntar på något gott väntar på en bok av Mats Strandberg, tänker jag när jag pinnade hem från bibblan med Hemmet i näven. Hade ju i princip bara hört gott om den, och jag blev verkligen inte besviken. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag nog att Färjan var snäppet läskigare, men den här var inte alls dum. Läsket smög sig på lite successivt, men sådär superobehagligt tycker jag nog aldrig att det blev, eller om det är jag som är härdad. Gillade faktiskt mer de vardagliga beskrivningarna av allting än själva otäckheterna. Om jag ska vara lite, lite kritisk så hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite mer på djupet. Nu blev det lite väl mycket hintar om vad som hänt som man inte riktigt fick gå till botten med. Men det är väl petitesser, antar jag. Gillar även att huvudpersonen får vara homosexuell utan att det måste trumpetas ut att och hur och varför samt det obligatoriska ältet om hur han kom på att han var det, osv. Menar inte att det är något fel med det, eller att det är fel att skriva böcker om det heller, men...ja, jag gillade i alla fall att det inte ens var ett konstaterande utan det bara var så som det var och ingenting särskilt med det. Ja, nu var det ju inte det boken handlade om heller så jag behöver kanske inte heller göra en grej av att det inte gjordes en grej av det. Hur som helst. Läskigheter som smyger sig in i helt normala miljöer is the shit. Lika lite som jag är sugen på att åka Finlandsbåt, lika lite är jag sugen på att jobba på ett äldreboende. Brr. Den här boken får fyra bastanta vårdbiträden av fem möjliga.