måndag 25 september 2017

Plötsligt händer det

Nej, jag har inte vunnit på Triss (tyvärr. Det räcker med en dags ledighet för att jag ska börja fantisera om att bli ekonomiskt oberoende och aldrig mer behöva ställa klockan och gå upp och åka till jobbet). Men idag, när jag var på Lokalföreningen, så snappade jag åt mig ett par stormhaspar. Eller vad det nu heter, de där hasparna som gör att man kan öppna fönstren och ha dom öppna. Det kan man nämligen inte i vårt hus. I alla fall inte alla fönster eftersom sagda haspar saknas. Vi har bott i det här huset i snart åtta år och har haft en provisorisk konstruktion bestående av skosnören och diverse föremål som stuckits in mellan fönster och karm. Bland annat en hundleksak i form av en gummiring som har legat som någon djävla fönsterdekoration i vardagsrumsfönstret i flera år. Så trött på det, men det är som att man inte ser det efter ett tag.

Men idag då! Köpte haspar, svepte hem, fram med borrmaskinen och voilà! Fönster som går att ha öppna utan att de blåser igen! Man kan ha tvärdrag! Köpte även en liten hasp så att man ska kunna ha sovrumsfönstret (som har en jättehasp) öppet lite grann och inte som nu vara tvungen att välja mellan vidöppet eller inte alls.
Så synd att det är höst, men jag hoppas på ett riktigt varmt 2018. Djävlar vad jag ska ha öppna fönster då. Hela tiden!

Skäran!

Jag och min exman köpte ett hus av ett gammalt par som skulle flytta till lägenhet. De frågade lite försynt om vi möjligen skulle ha något emot att de lämnade kvar trädgårdsredskapen som stod i uthuset, eftersom de inte skulle ha någon nytta av dom i stan. Vi, som flyttade från lägenhet och därmed inte ägde så mycket som ett maskrosjärn, tog tacksamt emot allt. Vilket visade sig vara en uppsjö av krattor och spadar och häcksaxar och sekatörer och grejer som skulle kostat oss tusentals kronor om vi skulle köpt det nytt, och ovanpå det dessutom en nästan ny motorgräsklippare. Som de inte ville ha ett öre betalt för fastän vi för att inte skämmas ögonen ur oss kände oss tvungna att insistera på.

I alla fall. I denna skatt fanns även en skära. Den gillade jag skarpt och använde flitigt under de år vi bodde där. Den var så himla behändig att gå omkring med och...tja, skära av saker med. Sly, kirskål, grästuvor som inte gräsklipparen kom åt och som man kanske inte orkar dra fram en stor lie eller grästrimmer för. Älskade min skära. Dock inte så mycket så att jag tog den med mig när jag flyttade från huset, eftersom jag just då inte kunde föreställa mig att jag skulle kunna ha någon nytta av den i min lägenhet på 75 kvadrat.

Men livet tar ju lite oväntade vändningar ibland, och nu sitter jag på nytt i ett hus med en trädgård som mer påminner om en djungel. Även detta hus köptes av ett äldre par som skulle flytta till äldreboende, och även detta par lämnade vänligt nog kvar några spadar och krattor och annat smått och gott, dock ingen skära. Så när första vintern i huset hade passerat och det började spira och gro så kände jag att det behövde göras en viss komplettering. Jaha, men då fanns det väl ingen skära att uppbringa? Åkte till diverse trädgårdsbutiker och järnhandlare, men kammade noll överallt. Köpte istället en röjkniv, och var ändå rätt nöjd. Den var mäktig, man kände sig som Indiana Jones. Men jag saknade skäran. Mest för att röjkniven var så himla stor. Har inte precis nävar som dasslock (eller som Indiana Jones).

Idag, på min lediga dag, så tog jag en tur till Lokalföreningen för att kolla efter stolpar till hönsgården. Lokalföreningen här i närheten är en butik som har det mesta för den händige, men tyvärr har de öppettider som inte direkt är gjorda för den vanliga människan. De kör 7-16 utom EN kväll i veckan då de har öppet ända till 17.30. Sen har de öppet typ en kvart på lördagarna (eller okej, 8-12), men då är ju ALLA där, speciellt den kategori människor som har köpt sommarhus på Österlen som de ska renovera liv och själ ur. Och alla vet ju att minsta lilla byggprojekt kräver ett oändligt antal besök på närmaste brädgård eller byggvaruhus eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.

När jag läste pedagogik så fick man lära sig massor om en gubbe som hette Pierre Bourdieu, och han hade en grej som han kallade för symboliskt kapital. Det gick ut på att vissa grejer kan vara värdefulla resurser i olika sammanhang även om de inte går att mäta i pengar, det kan istället vara till exempel socialt eller kulturellt betingat. Orkar ej förklara, ni får googla. I alla fall. Känner mig aldrig så i avsaknad av kulturellt kapital som när jag är på en BRÄDGÅRD. De skiter väl i Bourdieu men skrattar (inbillar jag mig) i hemlighet åt en när man säger "bräda" istället för "regel" och inte vet skillnaden mellan spik och dyckert. Och här är jag verkligen ute och famlar i de yttre regionerna av min kunskapssfär. Har egentligen inga problem med det, för jag känner att jag verkligen inte måste kunna allt om allt, men sen kommer den bistra verkligheten och står där i form av en gubbe i blåställ som ler lite nedlåtande när man stammar fram sitt lilla ärende. Känns väl SÅDÄR.
Aja, fick sondera terrängen med avseende på stolpar lite i alla fall. Gick sedan in i själva butiken och sonderade vidare. OCH DÅ LÅG DEN DÄR. Skäran! I tyskt kvalitetsstål! MY PRECIOUS!



Slog till utan att tveka eller ens blinka. Känner det som att cirkeln är sluten på något sätt. Med både en skära och en röjkniv står man inte handfallen om/när apokalypsen närmar sig.

Bygga hönshus - an epic movie, part 5

Amen HELVETE vad det går långsamt, tycker jag. Exakt hela helgen har ägnats åt taket. Det där med att lägga ett papptak visade sig varken vara särskilt enkelt eller smidigt. Förra helgen lade vi underpappen,  och det var ingen lek för småbarn. Denna helgen hade turen kommit till överpappen. Om underpappen var bökig att hantera när den skulle balanseras i våder om 4 meter, delvis nedkletade med asfaltsklister, så var det en ren bagatell jämfört med att genomföra samma procedur med överpappen. Överpappen var nämligen minst dubbelt så tjock och vägde därmed minst dubbelt så mycket. Tror en rulle på 8 meter vägde minst 15 kg och en våd kanske då 7-8 kg. Att hålla i sina utsträckta armar och samtidigt vackla upp på stegar. FY FAN VAD JOBBIGT, säger jag bara. Och svårt. 
Här följer en serie bilder på temat "papptak från helvetet":

Första lilla våden på plats mot FOTPLÅTEN.
Det här var det enklaste. Man kunde fortfarande
stå på marken (eller en liten bit upp på en stege)
och nå allting relativt smidigt. "Det här går ju bra"
sa vi inte, för vi visste vad som komma skulle.


Allting som har med takpapp att göra ska spikas. Vi köpte 2000
(TVÅTUSEN) pappspik till det här taket som är ungefär 3.70 x 2 m,
och tänkte att nu tog vi allt i rejält. Men det blev bara en handfull över.
Spikarna ser man inte efter som man klistrar överpappen så att den överlappar en spikrad på underpappen och så spikar man den del av överpappen som inte överlappar den undre raden av spikar. Här har vi gjort klart ena sidan. Detta tog EN HEL DJÄVLA DAG. Och detta var "den lätta sidan" (som inte är mot en sluttning).  
Gubbhunden Boris tyckte att det här är det
mest förnämliga som någonsin gjorts för
honom. Han älskar att ligga på torr jord,
och nu hade han plötsligt fått ett helt tak
över den plats som han genast utnämnde
till sin. Där låg han och njöt hela dagen.  
Asfaltsklister. Har ungefär samma konsistens som seg kola, kletar fast
  exakt överallt och lämnar fläckar som aldrig går att få bort.
Vi hatar asfaltsklister så ofantligt mycket just nu.
Till sist var alla våder på plats och det var dags för KAPPORNA. De skulle klistras utmed trekantslisten, spikas fast i vindskivan och så småningom, när allt är klart, täckas av plåt. Vi är långt från plåten just nu.
Saker som tar tid som man inte räknar med: flytta stegar hit och dit.
Vart man än skulle så stod stegen inte där utan någon annanstans.
Och eftersom hela vår tomt lutar som en slalombacke så är det liksom
inte bara att ställa en stege och tro att den står bra där den står.
En annan sak som var onaturligt svår var hur man ska göra när man ska
lägga våder av takpapp högt upp på ett tak som man måste luta en stege
mot för ett ens nå upp? Vi löste det genom att med hjälp av buntband
fästa en träbit på en stegpinne,  så att det blir en slags distans mellan
stegen och taket. Sedan fick man försöka flytta stegen så att distansen inte
hamnade exakt just där våden ska vara. Kanske inte så som Arga Snickaren
 skulle ha löst det, men så gjorde vi. Detta tog såklart ofantligt mycket tid.
 
Till slut: Alla våder och kappor på plats! NAILED IT! som det visst heter.
Inför THE FINAL MOMENT: Det här är nock-våden. Den ska bara
klistras och täcka de sista raderna spik uppe på själva nocken.
ÄNTLIGEN! Ja, inte för att det är klart. Det ska till plåt i kanterna
samt hängrännor och lite annat smått och gott. Men vi slapp i alla fall
dra en presenning över hela alltet.
Är lite missnöjd med att bilden inte visar hur högt upp det är. Eller
åtminstone känns. Jag gillar verkligen inte att gå på stegar, så jag
har varit hundra mil utanför min comfort zone och är rätt nöjd med
att ha klarat det utan att a. ramla ner. b. bryta ihop. OCH SÅ SER DET
INTE ENS HÖGT UT PÅ BILD?
Ja, det var den helgen det. Är lite missnöjd över att det TAR SÅN TID. I min värld var ju taket liksom "färdigt" i samma veva som sista biten råspont spikades fast, och det var ju evigheter sen. Hade verkligen inte trott att det skulle ta två hela helger att få på den djävla pappen, och inte heller att det skulle vara så jobbigt. Men nu är det i alla fall gjort. Nu tänker jag mig att resten ska gå som på räls. Hahaha. Stay tuned. 

onsdag 20 september 2017

Skeppet

Har läst Skeppet av Eva Sund, en bok som enligt uppgift skulle handla om en ridskola och "utspela sig i klassisk hästmiljö" och det nappade jag ju DIREKT på. Förr, när jag kanske mer hade ridskola som livsstil, så brukade jag säga att man skulle kunna ställa upp en filmkamera i vår stallgång så skulle man ha material till en dokusåpa på nolltid. Så mycket intriger och draman som utspelade sig där verkade sakna motstycke. Men ju mer man pratar med folk från andra ridskolor, desto mer inser man att det är samma sak överallt. Eller kanske snarare i föreningslivet i största allmänhet, men jag tror att folk som håller på med hästar (och även hundar) generellt är rätt så bestämda och mer viljestarka och att det därför automatiskt blir mer konflikter jämfört med till exempel en förening som ägnar sig åt schackspel eller boule. FAST VAD VET VÄL JAG? Är kanske världens dividerande om att folk inte ställer tillbaks schackpjäserna i rätt låda eller att det alltid är samma personer som måste stanna kvar och kratta boulebanorna (eller vad man nu har för typ av aktiviteter i såna föreningar). Ett visst mått av tjafs ingår nog i medlemsavgiften oavsett inriktning på föreningen.
 
Men i alla fall, Skeppet dårå. Boken handlar om Maria som efter ett antal år återvänder till sin gamla ridskola för att bli chef. Och konflikterna låter inte vänta på sig, och dessutom kräver ledningen att inriktningen ska bli mer modern och erbjuda westernridning och natural horsemanship, vilket såklart får de mer traditionsbundna att slå bakut.
Det fanns goda förutsättningar för en bra historia här, men jag blev rätt besviken. För det första var det ingen riktig (dvs vanlig) ridskola utan en fiktiv variant av typ Flyinge eller Strömsholm, alltså en ridskola som utbildar instruktörer, vilket tog bort en hel del av dynamiken som skulle kunna ha varit. Känns mindre intressant att läsa om enbart ridlärare och någon enstaka "andraårselev" när man vet att det finns så mycket mer att hämta på golvet så att säga. För det andra var karaktärerna så otroligt stereotypa och endimensionella att de knappt blev trovärdiga. Och för det tredje så var dialogen så himla stolpig och orealistisk. INGEN normal (hästmänniska) hade sagt "Pappan är den berömda hingsten Camaro M, och som du ser har han ärvt den ljusgrå skimmelfärgen efter honom", man hade bara sagt att "han är efter Camaro M" (eftersom alla som håller på någorlunda med hästar har koll på berömda hingstar). Och ingen pratar om "den ljusgrå skimmelfärgen" när det heter skimmel. Tyvärr kändes den mesta av dialogen lika krystat konstruerad och inte alls hästfolklig. Och intrigerna kändes också väldigt mycket som hittepå, nog för att jag vet att det finns falska människor som baktalar och backstabbar till både höger och vänster, men NÄ. Så som det beskrivs i den här boken har i alla fall aldrig jag upplevt att det går till, och jag är ju inte precis född igår.
Och sen undrar jag om det verkligen är NÖDVÄNDIGT att tilldela alla kvinnor alla dåliga egenskaper så att de enbart framstår som en flock missnöjda och grälsjuka höns medan karlarna i berättelsen samtliga är lugna och godmodiga och jovialiska. Så tröttsamt. Den här boken får en säck med betfor av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 4.

Vet ej vad det är med den här sensommaren/tidiga hösten,  brukar inte vädret i september generellt vara helt underbart? September 2017 bara: I give you ösregn var och varannan dag. Men idag var det uppehåll och då passade jag på att krypa in under presenningen och olja den del av taket som kommer att vara utanför fasaden och som i sinom tid ska målas. Här fick man då ångra uttalanden som "det finns inget fulare än ett hus med för litet tak", för det var väldigt mycket utstickande detaljer att olja. Den korta stegen var för kort och den långa för lång, så den långa stegen fick liksom vinklas in och bindas fast på ett mycket oprofessionellt sätt. Arga Snickaren hade fått dåndimpen, tur att han är i Asien och spelar in Expedition Robinson.



Sedan släpade jag bort allt ris från kalhygget, a k a hönsgården to be. Min man spikade fast det sista av underlagspappen på taket. Sen var det kväll. Provar nu att bildblogga från min SMARTPHONE eftersom jag är så himla modern då va. Ser det för djävligt ut beror det väl på att min tekniska förmåga inte ligger i paritet med detta. 




tisdag 19 september 2017

Spel

Har läst Spel av Anna Roos, en bok som enligt DN skulle ha "vass klasskildring och spännande intrig" och vara "en bok man sträckläser". Vet inte riktigt om jag håller med om det, tycker snarare den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig mellan varven. Boken handlar om Sol och Gustav, som är tvillingar men som efter föräldrarnas skilsmässa växer upp hos varsin förälder. Sol hos white trash-morsa i förorten och Gustaf hos fin pappa på Lidingö, och deras liv blir därefter. Gustaf går på Handelshögskolan och Sol flackar mest omkring utan större mål eller mening med livet.
När berättelsen börjar har Gustaf hittats död i Årstaviken, förmodat självmord, men Sol, trots att hon och Gustaf knappt umgåtts överhuvudtaget sedan de var barn, "vet" genast att det inte stämmer. Med hjälp av ett falskt CV får hon jobb på Handelshögskolans bibliotek för att "ta reda på sanningen". Redan här kändes berättelsen helt orimlig. Nu vet jag ju inte exakt vad man har för urvalsprincip när man anställer folk på Handelshögskolan, men jag har väldigt svårt att föreställa mig att en person som är så socialt inkompetent och med så bristande impulskontroll som Sol får anställning bara sådär, utan att någon kollar referenser eller någonting. Och att hon sedan inte blir avslöjad när hon helt uppenbart inte kan deras datasystem som hon sagt att hon kan, och dessutom står och sköter privatsaker på arbetstid och är helt uppkäftig typ första dagen - nä, så tror jag verkligen inte att det går till. Ja, sen visade det sig att Gustaf var med i något gäng där man spelade någon slags roulette med oklara insatser, och naturligtvis snackar hon in sig i detta gäng och får vara med och spela. Någonstans här började jag tröttna, både på intrigen som bara malde på utan att direkt komma någon vart, och på Sol själv, som hela tiden ska förhålla sig så utstuderat cynisk och ha en irriterande tröttsam jag-skiter-i-allt-och-säger-och-gör-vad-jag-vill-utan-att-bry-mig-om-konsekvenserna-attityd till allting.  Ingenting av det här känns speciellt sannolikt, och de sista femtio sidorna skummade jag bara igenom för att se om den skulle ta sig på slutet. Men det tyckte jag inte heller direkt att den gjorde. Den här boken får ett pokerfejs av fem möjliga.

måndag 18 september 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 3

Ja, ursäkta frånvaron av blogginlägg angående hönshusbygget, jag förstår ju att nästan hela Sverige ligger sömnlösa och biter på naglarna och undrar HUR GÅR DET? Det går väl SÅDÄR, om ni frågar mig. Tycker inte att det händer så mycket, fast vi har jobbat som sjutton hela helgen. Nu har jag i och för sig lärt mig av Arga Snickaren att den tiden man tror det kommer att ta att göra något, ska man multiplicera med tre för att det ska bli mer med sanningen överensstämmande. Så det är väl jag som är för otålig helt enkelt. Sen har det regnat exakt varenda dag i veckan, så då blev det ingenting gjort eftersom det inte är någon mening med att dra av presenningen och få allting genomblött. Tursamt nog var det bra väder i helgen i alla fall, men det känns ändå lite som att Arga Snickaren när som helst skulle kunna stövla in och vresigt dundra: VARFÖR BLIR DET INTE KLART?

Ja, men i alla fall. DETTA HAR HÄNT (och fråga mig inte varför bildtexten under vissa bilder har blivit så djävla liten för det vet jag inte och det går uppenbarligen heller inte att ändra till något annat så fram med läsglasögonen eller mikroskopet):

I fredags klippte jag ner buskarna i det som
ska bli hönsgården. Det kan ju ingen människa
SE, eftersom det ligger tusen grenar med löv
exakt överallt. Men de där nakna kvistarna
som sticker upp är nu kanske en tredjedel
av sin forna höjd. Det var jobbigt. För att
inte tala om hur jobbigt det kommer att bli
att en dag frakta bort alla grenar som nu
ligger i jättestora högar i hela trädgården.
Aja, den dagen, den sorgen.
 
Det här är dörren till hönshuset. Eller det ska
bli. Den här tog vi med från min mans förra
hus och nu ska den alltså komma till användning.
Först måste den såklart skrapas och tvättas och
målas.
 
Baksidan av dörren var täckt med masonit.
Så gjorde man förr i världen för att det skulle
se snyggt ut. Jag tyckte inte det var så snyggt
längre så jag bräckte loss masoniten.
 

Masoniten satt inte fast med superkrafter
utan med en miljon små spikar, som jag
drog ut.
 

DETALJ, som det brukar stå i mäklarannonser.
Notera också att dörrens tätningslist är tillverkad
av ett snöre. Som satt fast med spik såklart.
Hovtången har fått jobba hårt denna helg.

 
Under tiden hade min man sågat och spikat
fast den sista biten råspont så att vi numera
har ett tak värt namnet.
 

Jag målade fönsterkarmar. Vi tänkte återanvända
några gamla fönster, men fönsterkarmarna passade
inte riktigt så min man gjorde nya. Det här har jag
ingen aning om hur det gick till, för det är sånt
som han har stått och pysslat med i källaren
om kvällarna. Flinkt!
 

Så skulle taket kläs med papp. Till det behövdes
en trekantslist i varje ända. Fråga mig inte
varför, men så var det.


 

Det behövdes också vindskivor, och de skulle
sågas i exakt 45 graders vinkel. Hade jag fått
göra detta på mitt sätt så hade jag gissningsvis
använt mig av Pythagoras' sats. Men min man
visade mig SÅG-TRICKET. På fogsvansar
finns nämligen små lister ingjutna i handtaget
som gör att man kan använda sågen som
linjal och få exakt 45 eller 90 grader. Är kanske
sist i världen på att snappa upp detta, men
någon ska ju vara det.



Att jämna till kanterna på råsponten var något jag
trodde skulle ta ett par minuter. Jag hade fel.




Medan min man sågade råspont och svor så
mätte och skar jag upp underlagspapp i
4-meterslängder. Det går aldrig att rulla ut
någonting hemma hos oss utan att minst en
tax måste gå dit och provsitta.

 
Det finns en särskild plats i helvetet för dom som skriver monteringsanvisningar
för takpapp. Ett sladdrigt ark i A1-format fullt med såna här bilder och facktermer.
Ingen av oss har klätt ett tak med papp förut, så det här krävde en hel del tankemöda.

Till slut kom första våden upp. Den skulle in
under trekantslisten, som min man så noga
skruvat dit. Gör om och gör rätt.
Och så skulle vindskivorna på plats. Det var
jättemycket HÅLL DÄR! och ÄR DET RAKT
NU? och SLÄPP INTE TAGET och kramp
i fingrar och armar.
 
Sedan var det dags för FOTPLÅTEN. Från
denna ska vatten så småningom rinna ner
i en hängränna istället för att sugas in i träet.
 
Kanten på de återstående våderna beströks
med asfaltslim. Det var en svart och kletig
sörja som nog tillverkas i helvetet.
Att få dit den här våden var ingen barnlek.
Tänk tapetvåd, fast med helvetesklister som
aldrig går bort, plus att de väger tio gånger
så mycket och inte går att vika ihop. Sedan
ska två personer synkroniserat klättra uppför
varsin stege och lägga den här HELT RAKT.
Jag säger inte hur lång tid det tog, för det
vet jag inte. Men det kändes som en evighet.

 




 
Och det var på den "lätta" sidan. Det här är
den svåra sidan, som ligger i en lutning. Fast
då hade vi övat oss på den lätta sidan och
fått in den rätta knycken, så det gick faktiskt
lite bättre.

Här önskar jag att det fanns en bild på det färdiga resultatet, men det glömde jag
visst att dokumentera. Istället får ni njuta av min oproffsiga lösning av behovet
av att ha en hammare när man klättrar på en stege och behöver båda händerna
till det men sedan ska ha hammaren när man är uppe: rätt ner i narkotikajeansen bara.
Arga Snickaren hade förmodligen fått en hjärnblödning. Gissar att man inte har
pappspik i fickan på sin fleecejacka heller utan att det finns ett mer professionellt
sätt att hantera detta på. Men underlagspappen blev i alla fall fastspikad så alla
sätt är väl bra utom de dåliga, precis som vanligt med andra ord.
 
 
Ja, det var denna helgen det. Jag trodde som sagt att vi skulle ha kommit mycket längre vid det här laget, till exempel ha väggar och inte bara tak. Detta tak ska dessutom kläs med ytterligare ett lager papp, vilket jag verkligen inte ser fram emot med tanke på hur lång tid det här tog. Fönster och dörr ska också på plats och passas in mellan reglar och annat, vilket jag inte direkt heller förväntar mig kommer att bli en barnlek.
 
Såatteh, det går långsamt framåt, men med betoning på långsamt då. Känns lite som när man var liten och hade träslöjd, som jag minns det så tillbringade man 23 lektioner med att stå och sandpappra på någon anonym träbit, men så plötsligt sa magister Bertil att man var klar och så fick man göra det där magiska, till exempel limma fast någon liten detalj som gjorde att träbiten blev en ljusstake. Just nu önskar jag bara på att det ska komma en magister Bertil och säga några förlösande ord. Är mer sugen på att hålla på med själva inredningen än att vara byggjobbare om jag ska vara ärlig. Aja, det brinner ju inte i knutarna direkt, det är ju inte som att det står hemlösa höns på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo. Stay tuned for the spännande fortsättning.